Sorg

I skolan var det ok. 2 lektioner inställda. Den nyttiga livsstilen blir bara allt lättare att följa. Jag åt lunch på donken. Mötet för FN-föreningen var otroligt tråkig. Det kan bero på att jag satt och halvsov längst bak, och hängde därför inte riktigt med i allt som sades. Eller så var det som sades tråkigt.

Pianolektionen gick väl också bra. En av dem som jag går med kommer från Burma, och har bott i Sverige i fem månader. Det var lite svårt att förstå vad hon sa ibland, men jag försökte. Det är inte varje dag man får chansen att prata med någon som bott i flyktingläger..

Jag kom hem. Tog det lugnt ett tag. Sedan var det dags för middag. När jag äter ringer plötsligt min mobil. När jag kollar vem som ringer ser jag att det är hans nummer. "Det kan inte vara möjligt" tänkte jag. Jag struntade i att svara. Det ringer en andra gång. Jag tar mod till mig och bestämmer mig för att svara. Det är mamma. Hon är med turken(inget rasistiskt här, bara så jag väljer att kalla honom..). Det känns som om mitt hjärta vill hoppa ut ur mitt bröst. Det vill inte vara kvar längre. Det gör för ont att vara Magdalenas hjärta. Jag pratar med mamma, men jag känner mig borta. Allt är förstört.

Historian om mamma och turken är lång. Kan kanske sammanfattas med att han misshandlar henne psykiskt, och även lätt, fysiskt våld har förekommit.. De har "gjort slut" minst en miljon ggr, men sedan alltid blivit sams. Denna gång trodde jag att det var slut på riktigt. Jag är arg på mig själv. Det var slut i tre veckor, vilket är långt för att vara dem. Vi hade bytt telefonnummer. Började planera vår flytt(turken bor nu granne med oss..). Jag trodde fel. Det gör ont.

Jag har till och med börjat fundera på att flytta ifrån min mamma. Men om jag gör det, kommer hennes liv garanterat att förstöras. Just nu är jag den enda som förhindrar honom från att "gå ett steg längre". Frågan är om jag skulle må bättre om jag slapp se mamma med turken. Jag tror mina skuldkänslor skulle äta upp mig.

Fan, vad jobbigt det känns! Men jag vet att smärta är någonting nödvändigt. Utan smärta finns ingen njutning. Nu känner jag att jag lever.

Ironi: Jag var i kyrkan idag(är inte särskilt troende, men ibland händer det att jag får lust att gå dit). Jag skrev i den där boken där man kan skriva ner praktiskt taget vad som helst. Om man mår dåligt, behöver hjälp eller bara känner att man måste "berätta något för gud". Jag skrev hur lycklig jag var. Att mitt liv var så bra. Jag tänkte på mamma. Om jag bara vetat att hon skulle förstöra min lycka bara några timmar senare..

Äh! Life goes on, även denna gång. Allt blir bra igen, så småningom.