Nu blir det ordentligt

Jag tycker att det blivit dags för lite allvar. Har kollat igenom mina senaste inlägg, och märkt att de alla tillhör samma kategori. Vilken det är får ni komma på själva. Nu ska jag försöka skriva utan deprimerad underton, och utan svordomar.

Idag har jag funderat lite på hur jag har blivit till den jag är idag. Vad det är som har format mig. Länge har jag trott att de jobbiga händelser jag varit med om, de fyra stora, har påverkat mig väldigt mycket, men jag har tänkt om. Det är klart att de gjort intryck på mig, men när jag är ledsen är det inte det som jag tänker på.

Hur vet man? Det finns ingen mall som alla kan följa, som jag förr trodde. Enligt den "allmänna mallen" skulle det inte finnas någon tvekan om att jag påverkats mycket av hemskheterna i mitt förflutna. Men ingen mall finns. Bara en illusion om att alla ska reagera likadant.

Oj då, det blev ganska sorgset iallafall. Kanske beror det på musiken jag lyssnar på.. Inte den gladaste, precis.

Tillbaka till frågan: Hur vet man varför man är som man är? Hur vet man om man ens känner sig själv eller inte? Jag har många gånger trott att jag vetat hur jag fungerar, för att sedan chockera mig själv med att göra precis tvärtemot det jag väntat mig.

Det mesta jag gör känns falskt. Regisserat. Inte ens när jag gråter känns det äkta. Inte alltid, iallafall. Det känns som om jag bara är en skådespelerska fast i en evig pjäs. Ibland huvudrollsinnehavare, ibland biroll. Och ibland bara statist. Hon som går förbi i bakgrunden.

Det kanske är därför som jag är så bra på att skådespela trots att jag inte är med i någon teaterförening. Jag spelar varje dag. Det är så jag tränar, och jag blir bara bättre och bättre. Det skrämmer mig. För att det känns som om mitt riktiga jag bara hamnar allt djupare in.

Jag vill sluta, men hur? Kan en skådespelerska hoppa av en pjäs som redan har börjat? Jag måste hitta någon som kan hjälpa mig, och nej, jag syftar inte på psykolog eller kurator. Jag vill bara umgås med folk som inte är dömande, men något sådant finns inte. Vissa dömer mer, andra mindre, men alla dömer. Ingen idé att förneka detta.

Jag har misslyckats. När jag började skriva var jag inställd på att skriva om någonting positivt, men sedan blev det så här. Jag förvånar mig själv.


- He was a ladykiller. But don`t get any ideas, I ain`t no lady.
Nocturne, 1946