Jag klarar inte det här, det som min mamma kallar kärlek. Hon klagar på sin pappa, men inser inte att hon beter sig mycket sämre.
Förlåt att jag sa sådär, men det var bara ord. Jag menade ju inte det. Jag älskar dig, trots att du är elak.. 30 minuter senare, är inte tillräckligt som ursäkt.
30 jävla minuter då jag känt mig som skit, gråtit okontrollerat, känt mig misslyckad och totalt hopplös. På 30 minuter hinner jävligt mycket hända. Jag har haft tankar jag aldrig trodde att jag skulle ha.. Jag brukade tro att jag var starkare än dem som tänker sådant.
Jag var tvungen att skrika åt henne att lämna mig i fred alldeles för många gånger innan hon gjorde det. Då blev jag kallad för galning.
Om hon skulle få den där hjärtattacken som väntar henne (p.g.a. hennes fetma) precis nu, så skulle jag känna mig lättad. Men nej, den kommer att vänta lite till. Kanske kommer den imorgon då allt är bra igen. Det måste iallafall göra ont på mig.
Om det är något jag lärt mig om livet under mina 17 år på denna jord, så är det att det alltid måste göra ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Säger hon att DU är elak, inte hon själv alltså?
?????????????????????????????????
Maggie, du vet, att jag finns alltid för dig (klyschvarning), stöttar dig i allting. Ingen är alltid stark, även om man vill det. Jag lärde mig det igår. Det är OKEJ att få gråta som ett barn, tycka att allt är skit. Även om det inte är så (i ALLTING.)
Jag älskar dig<3
stina: ja.. visst kan jag också vara riktigt elak ibland, men det är ju p.g.a. hennes beteende..
Cecilia: Tack! Det är skönt att veta att man har någon som kan stötta en. Jag älskar dig med <3
låter jävligt jobbigt. ledsen att höra hur du har det.
/hiro
Hiro: Ja, det är jobbigt, men jag klarar mig! Nu mår jag bra igen x)
Skicka en kommentar