Mimmi

Jag var i Surahammar och hälsade på min farbror och hans fru Helena idag. Till dem hade även Helenas bror, och hans lilla familj (bestående av fru och en dotter) kommit på besök.

Dottern heter Mimmi. Vi satt i köket och pratade, hon och jag. Idag var första gången jag träffade henne.

En riktigt fin tjej är hon. Jag fick reda på att hon är sju år gammal, och tycker om att lyssna på Scotts, Nordman, och någon artist med långt hår. Vi pratade om hennes fyrhjuling, och om hennes försök till att lära sig cykla.

Mimmi berättade för mig att hon har en syster som inte lever. Sedan gick hon obesvärat vidare till att berätta om familjens hund som avlivades, och om farfar som råkade ut för en olycka och dog. Pappa var ledsen, så alla kramade honom. Jag antog att hon menade på begravningen. Anta är något man får göra mycket när man pratar med barn, så härligt osammanhängade som de kan vara.

Mimmi är bara ett barn. Ett barn som vill lära sig cykla. Ett barn som gillar att dansa, och som inte är rädd för att testa på nya saker. Ett barn som alla andra.

Mimmis mamma födde henne och hennes tvillingsyster alldeles för tidigt. Systern dog, men Mimmi överlevde.

På köksbordet jag och hon satt vid stod en liten ask med sötningsmedelstabletter. Mimmi frågade nyfiket vad det var, och när jag svarade ville hon smaka. När hon fick se tabletterna utbrast hon Nej, inte tabletter! Och så var det med den saken.

Mimmi äter tabletter varje dag, och på kvällarna får hon syrgas. Hennes läkare har sagt att hon aldrig kommer kunna få ett långt liv, och redan nu har hon levt mycket längre än väntat.

Men Mimmi är fortfarande bara ett barn. Ett barn som önskar sig crosskläder i födelsedagspresent, och som drömmer om den dag hon kan cykla utan att pappa håller i.

Det känns fel.