Jag sitter här med ansiktet svartrandigt av allt det smink som tidigare lagts på med nogrannhet och precision, men som nu i en flod av tårar flutit ut ojämt över mina kinder, min nästa och min haka. Jag har fått en uppenbarelse. Ingen religiös sådan, men ändå en uppenbarelse.
Detta kanske blir svårt att förstå. Du som läser kanske till och med får för dig att jag är lite tokig.. Jag tänker ändå fortsätta.
Jag har insett att allt jag gör, gör jag för någon annan. Mitt enda mål i livet är att få uppskatting från folk omkring mig, att folk ska beundra mig. Länge har jag försökt lura både mig själv och andra att jag vill förändra världen, förbättra folks liv bara för att det är "rätt" sak att göra, och visst vill jag förändra världen till det bättre. Men mest för min egna skull.
Det gör ont när jag inser att mitt egentliga huvudmål i livet är att få någon jäkla revansch, för att sedan kunna kasta den i ansiktet på folk som inte trott på mig. Det gör ont att veta att det som gör att jag orkar fortsätta är tanken på en framtid fylld av skadeglädje. Det är patetiskt.
Varför skriver jag om det här i min blogg? För att jag inte har någon som jag känner att jag skulle kunna prata om det här med. Dessutom vill jag inte göra mig själv mer sårbar än vad jag redan är.
Vadå, tänker du, blir man inte mer sårbar ju fler personer man avslöjar sina hemligheter för? Nej. Jag har blivit sviken av s.k. vänner otaliga gånger, och av det har jag lärt mig en sak: Information är makt, och makt korrumperar.. Ju fler personer som informationen fördelas på desto mindre makt får den. Skulle jag välja att berätta och avslöja alla mina mörkaste hemligheter för någon (något jag aldrig gjort), så skulle den personen ha för stor makt över mig.
Jag kommer aldrig att avslöja allt för en enda person. Antingen gör jag någonting stort av det, något offentligt, eller så håller jag käften. Jag fattar inte hur jag kunde vara så nära att berätta hela historian för en viss person.. Stina, du vet mycket, men det är dock inte dig jag menar x)
Första steget är väl erkännandet? Nu kan förändringarna börja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Läser.. och tänker... och tänker igen...
Vet hur det känns... jag är likadan.. jag gör allt för att människor ska gilla och tycka om mig.. vet inte varför... kan vara för att jag inte vill vara ensam.. jag har alltid varit väldigt osäker på mig själv, om jag gillar nån tjej så brukar det alltid sluta med att jag säger helt fel saker och gör bort mig så mkt att personen slutar prata med mig helt... jag har sårat mig själv fler gånger än vad andra människor har gjort...
Har haft väldigt många falska människor och en del riktigt bra vänner i mitt liv.. men det finns inte många som jag visar vem jag verkligen är för.. har dock en kompis som jag berättar allt för.. vad jag gjort i helgen, om jag börjar snacka med nån ny människa, om det finns nån jag gillar, vem jag tycker är snygg, vem man har haft sex med osv. osv. och hon berättar allt för mig, så den personen är den enda som jag kan vara helt mig själv runt... det är bara för att pga allt skit jag varit med om så litar inte jag på folk längre.. nästan ingen litar jag på.. jag är alltid nån helt annan framför alla utom vissa... (dvs typ 2 pers) så ja... vet inte varför jag skrec så mkt o.o men men :P du får höra av dig mer btw!!! (btw min svenska suger... ._.')
stina: Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det där..
Mattias: Ja, det är lätt att man hamnar i det tänket, att det är vad andra tycker om dig som är viktigt. Och när man bara bara gör som man tror att andra vill att man ska göra så blir det ju också lätt "fel"
Jag är olika personer beroende på vem jag är med. Jag anpassar mig.. Det är okej att anpassa sig en aning, men när det går så långt att man slutar känna igen sig själv, då är det illa x)Bra att du iallafall har någon som du kan vara dig själv med.
Och jag ska höra av mig mer, jag lovar! =P
Skicka en kommentar