Jag var elva. Mamma hade precis fått reda på att pappa skulle försöka få vårdnaden om mig. Några av hennes väninnor var hemma hos oss för att stötta henne.
Jag förstod precis hur situationen såg ut och vad det kunde innebära, men jag oroade mig inte. Allt skulle ju ordna sig, det visste jag.
Jag älskade, och älskar fortfarande, att läsa. Böckerna var min undanflykt. När jag läste kunde ingen komma åt mig, för jag var fri.
Medan mamma och hennes väninnor tjattrade i köket, gick jag och satte mig i min fotölj i vardagsrummet. I mitt knä hade jag några böcker jag lånat på biblioteket. Precis när jag valt en bok, och börjat läsa, kommer en av mammas väninnor fram till mig och säger: "Hur kan du bara sitta där och läsa?? Ser du inte att din mamma är orolig och mår dåligt? Visa lite respekt!"
Jag lade undan boken utan att se på väninnan. Inte längre fri. Det gjorde ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar