Att få sitta ensam på bussen

Förtydligande: Att ensam få ha två säten på bussen. Hade inte blivit lika bra som rubrik, eller hur?

När jag går på en buss, och det finns många lediga platser, sätter jag mig alltid längst ut på en ledig två-grupp. Alltid. Jag sitter där sedan och skäms, vågar inte möta folks blick. Låtsas att jag är grymt upptagen, så inne i vad det nu är jag gör/tänker på, att jag bara "råkat" sätta mig längst ut. Och detta sker varje gång.

Varför jag vägrar sätta mig längst in handlar inte om att jag inte vill sitta bredvid någon främmande människa. I'm no Blondinbella, for God's sake. Det handlar helt enkelt om att jag gillar att sitta längst ut. Flyttar jag in, och någon sätter sig bredvid mig, känns det lite instängt. Nästan klaustrofobiskt. Jag är ett kontrollfreak, och gillar att inte behöva vara den som måste ursäkta sig när den vill gå från sin plats.

Nästa gång ska jag inte skämmans. Jag ska sitta där, längst ut i kanten, och se precis lika oupptagen ut som jag verkligen är. Vill någon absolut sätta sig vid mig, så får den personen fråga. Men han/hon får då sätta sig på platsen längst in. Och vara my biaatch.