Alone

I am alone. Surrounded by rain. Untouchable. Alone.
The rain is falling, but I am inside. Listening. Never there.

Always somewhere else. I can hear how every drop of water hits the window pane.
So close yet so far. I feel like part of the shadows the city lights leave behind. The unspeakable.

Isolated by fear. Feeling small, unworthy. I would never go outside, and join the lights.
Never would I even open the window.
Loneliness is my destiny, and my destiny is the path which I walk upon.

(Bara en liten dikt jag skrev nyss.. Dra nu inga slutsatser om mig baserade på den. Den är endast ett resultat av att ha lyssnat för mkt på Allison Crowe.)

Människor är ensamma varelser. Vi spelar alla huvudrollen i filmen om oss själva, och bidrar i andras filmer. Ingen förutom jag själv kommer någonsin att känna till the whole story i min film. På samma sätt kommer jag aldrig att känna till allt om någon annan. Det är omöjligt.

Att berätta allt det finns att veta om ett liv skulle ta lika lång tid att berätta som livet var långt.

Bara en tanke.