Utopia

Idag pratade jag med en i klassen, och fick reda på saker jag aldrig skulle kunnat gissa innan. Hennes liv är inte direkt en solskenshistoria, men det är väl ingens, egentligen? Det jag inte förstår är varför man inte vågar erkänna att allt inte är perfekt - varför skäms man? Alla går omkring och ljuger och låtsas, försöker ihärdigt upprätthålla bilden av att allt funkar som det ska - En bild de själva skapat.


Det är ett albumsomslag, ja x)

Det man är rädd för är antagligen att man gör sig till ett offer genom att berätta hur det verkligen ligger till. Det är iaf därför jag haft svårt att avslöja saker för folk. Jag blir så irriterad. Varför ska jag inte kunna prata med folk, utan att de genast börjar peka finger, och själva försöker bestämma hur jag ska hantera situationen?

Ibland räcker det faktiskt med att bara lyssna. Att anta att en person som är i en utsatt situation inte själv kan bestämma hur den vill göra, är att dumförklara den - att ta bort den rättigheten som ska finnas för alla. Valfriheten.

Jag vill kunna prata av mig, berätta utan att ta bort en massa information, utan att myndigheter dras in. Min lilla erfarenhet av myndigheter är allt annat än positiv, och oftast gör de saker bara krångligare istället för bättre.

Tystnadsplikt. Kuratorer, psykologer, skolsköterskor - de påstår alla att de har tystnadsplikt. Problemet är att denna tystnadsplikt inte alltid gäller.

Det är inte lång tid kvar tills jag fyller arton. Om jag säger att jag inte vill blanda in myndigheter, så lyssnar de på mig, visst? Fel. De gör en bedömning av min situation utifrån de papper och teoretiska kurser de läst. Följer nån jäkla inbyggd "så här gör man", och glömmer att jag är fullt kapabel till att tänka själv.

Det är iallafall skönt att det finns personer i klassen som jag kan säga det mesta till. Att hålla allt inom sig är väldigt skadligt. Tänk dig hur många som gör just så, av rädsla för att någon annan kommer försöka ta ifrån dem rätten att tänka själv om de berättar.

Utopia is that which is in contradiction with reality.

- Albert Camus, Between Hell and Reason