Spreading myself too thin

Snart ska jag iväg till min pianolektion, som jag känner mig totalt omotiverad att gå till. Varför jag är opepp? Jo, för att jag vet att det kommer gå dåligt. Det finns så mkt jag vill göra, men ibland glömmer jag att jag bara är en person.

Teatern är underbar. Att spela piano är otroligt utvecklande. Yoga stärker mig både psykiskt och fysiskt. Skolan är väl också bra, I guess.. Var för sig är alla dessa saker väldigt bra, men tillsammans skapar de bara en enda stor röra.

Under yogan tänker jag på passet jag ska ha med klassen snart. På teatern tänker jag på hur jag ska lösa problemen hemma. Under pianolektionerna tänker jag på hur mycket skolarbete jag har att göra. Det slutar med att jag inte orkar engagera mig i något överhuvudtaget.

Jag måste ordna upp detta.