Mina föräldrar

Jag måste nog ha en av världens värsta mammor. Sparka inte på den som redan ligger lyder ju ordspråket, men mamma ställer sig på mig och stampar med hela hennes maffiga och tunga kroppshydda.

Jag bryter ihop, gråter som fan, och hon fortsätter tjata om städning, att jag sitter för mycket vid datorn, och att hon är trött på att jag aldrig hjälper till hemma. Jag gråter ännu mer. Mamma blir arg för att jag vägrar äta, hon kan alltså inte koppla att jag inte har någon aptit till att hon står och stampar på mitt psyke.

Hon har inte ens något jävla jobb, och jag har mer skola än vad jag mår bra av. Hon städar knappt själv, varför tror hon då att jag skulle ha lust att göra det?

Visst, visst, hon älskar mig, va? Sanningen är att hon bara är beroende av mig, men ett beroende är inte samma som kärlek. Skulle jag dö skulle hon ta livet av sig. Det är jag övertygad om. Men inte fan är det för att hon bryr sig om mig.

Min pappa är inte så mycket bättre. Han ringde mig igår för att fråga om jag lagat en grej, och jag svarade och berättade sedan om hur jag mådde. Jag fick knappt någon reaktion. Bara ett Ta det lugnt, ring mig om det är något. Känslor räknas inte till detta något hos min pappa. Det är alldeles för abstrakt för honom.

Föräldrar kan vara både det bästa och det värsta som finns för en. Inte så svårt att gissa vilken kategori mina tillhör, eller hur?