För verkligt

Ändå sedan jag lärde mig att skriva har jag velat bli författare. Ända sedan jag lärde mig att tänka för mig själv har jag velat förändra världen, för jag insåg redan som liten flicka att saker inte stod rätt till.

I mellanstadiet började jag planera. Jag gjorde upp stora karriärplaner, och vid sjutton års ålder skulle jag redan ha fått minst två böcker publicerade.

Nu är jag sjutton, och jag känner mig lurad. Det värsta är att den största lögnaren inte varit samhället utan jag själv. Minst halva min barndom, och en del av tonåren, har bestått av fantasier. Jag fantiserade om kärlek, om pengar, om kändisskap. Framgång.

Nu har jag insett vilken stor jävla lögn allt varit. Livet börjar bli för verkligt. I det verkliga livet får man ingenting gratis. I det verkliga livet måste man kämpa hårt, och samtidigt vara beredd på att misslyckas, för att komma någonstans.

Om jag inte ens klarar av skolarbetet vi har nu, hur fan ska jag klara av att skriva mina planerade storsäljare? Hur ska jag kunna göra någonting överhuvudtaget?

Om man vet att man kan göra någonting riktigt bra, men inte orkar göra det - är inte det att vara misslyckad?

Jag såg på en kort föreläsning på TED idag, där föreläsaren pratade om äkta framgång. Äkta framgång, sade han, är inte att få de bästa betygen, eller att bli lagets toppspelare. Äkta framgång är att veta att man alltid gett allt man har, gjort sitt allra bästa.

Jag verkar vara okapabel till att göra mitt bästa. Orken finns aldrig där, och jag börjar tro att den kanske inte finns överhuvudtaget. Har jag misslyckats då?

Cissi har skrivit ett otroligt fint inlägg om nästan samma sak.