söndag 5 april 2009

Mörkret

Claudia slöt ögonen och lät de klingande tonerna från pianot skölja över henne. En efter en trängde de in i henne, och fyllde henne med acceptans. Detta var livet, och så skulle det förbli.

När den förtiotalsinspirerade baren var tom sånär på Claudia och personalen, när pianisten slutat spela och det var dags att gå därifrån, försvann tryggheten hon känt. Nu skulle hon tillbaka.

Ytterdörren var becksvart och lika svår att rubba som en klippa. Claudia stod framför den och begrundade det som hon framför sig. Alltid var det samma sak.

Hon stoppade den långa silverglänsande nyckeln i nyckelhålet, och väntade. Hon slöt ögonen. Kanske skulle någonting stoppa henne och bryta mönstret. Claudia tog ett djupt andetag och släppte sakta ut luften. Ingenting skulle hända, och det fanns ingen mening med att fortsätta skjuta på det oundvikliga. Hon vred om nyckeln, och låset gick upp med ett dovt klick.

Hon stod på dörrmattan och såg ut över hallen. Lägenheten var mörk, och den välbekanta lukten av överkonsumerad starksprit sköljde över henne likt den musik hon tidigare njutit av. Lukten gjorde sin väg rakt in i hennes alla vrår, trängde bort den tröst musiken givit, och nådde till sist det redan alltför sårade hjärtat. Hon visste vad som väntade.

Claudia följde med tunga steg den långa matta som prydde hallgolvet. Det var mörkt. När hon kom fram till sovrumsdörren stannade hon till, och lät mörkret omsluta henne i ett försök att finna tröst, att finna mod.

Claudia förde handen långsamt mot handtaget och vred om.

Dörren gick upp och hon fick se det hon aldrig hade vågat hoppas på. Det var slut, och slutet spred sig som ett varmt ljus ut över Claudia och ut i hallen. Det var slut på mörker. Mörkret, som länge varit en trogen kompanjon, var borta.

Claudia lade sig på sängen bredvid det kalla skalet av det som en gång varit allt, och blundade. Plötsligt började ljudet av pianospelandet hon tidigare lyssnat till att fylla rummet. Det kom från ingenstans och från överallt. Musiken spred sig sakta över hela hennes kropp och värmde henne. Hon var ensam. Hon var fri.

Vad tycks? Fick precis lite inspiration, men det räckte inte speciellt länge..

Alla som inte kommenterar är våldtäktsmän.

4 kommentarer:

Anders Pantzar sa...

Oj oj vilket slut. Dramatiskt, sorgsamt och öppet för tolkning. *tumme upp*

Olof sa...

Me likey.

Cecilia sa...

Var tvungen att läsa några gånger. Wow. Du överträffar alla när du skriver, det vet du va? Till och med mig. Fan

stina sa...

Jag tänker.. att den handlar om ensamhet och tomrum... sen finns det olika tänkbara saker som slutet symboliserar. Jag är lite osäker på vilken jag tror mest på, min första tanke var att hon dog, eller att hon inte behövde vara enssam och rädd längre.

Som vanligt bra, med mycket inlevelse.