Han irrade omkring på torget, iklädd i sin lite för slitna, blåa gore tex jacka. Smutsigt skägg, trött ansikte. En man som valt fel väg i livet. Han började röra sig mot oss, vår bänk, och vi bestämde oss för att gå därifrån. Han sade något om att vi var rädda. Jag svarade att vi gick för att det började bli riktigt kyligt. Jo, det har ni rätt i, sade han med en röst som inte var det minsta hotfull.
Men det var inte alls därför vi gick, eller hur?
Han satt på samma buss som mig på vägen hem. Alla bara dömer, men jag är ju inte mer än människa, sade han, efter ett par misslyckade försök med att få kontakt med någon medpassagerare.
Nästa gång ska jag inte fly.
Han är inte mer, eller mindre, människa bara för att han gjort en massa snedsteg i livet. Det är inte antalet misstag som avgör ens värde.
Och ingen kan någonsin bli mer än människa, hur mycket man än kämpar. Tyvärr är det många som har uppfattningen att saker som karriär, familj och sociala framgångar på något sätt gör en bättre. Så är det inte.
Vi är alla bara människor. Du, jag, och mannen i sliten gore tex.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Jag skäms lite halvt, ja. Men alla kan inte vara snälla hela tiden. Vi hade ett samtal faktiskt (använder jag som en febrilt dålig anledning att hitta en ursäkt).
Go Poison and je t'aime <3
Cecilia: Jo, jag vet.. jag är hycklare själv. Alla är hycklare x) Det är lätt att säga hur man ska bete sig, men i praktiken är det bra mycket svårare.
Poison power!!! ..et je t'aime aussi <3
Skicka en kommentar