Välkommen till Sverige...

Nu är jag i Sverige. Kom hit igår kväll. Idag var det dags att åka till pappa, och det var något jag faktiskt sett fram emot, efter att ha spenderat en hel månad med min smått galna mamma. Jag var så förväntansfull. Jag ville visa upp min nya hårfärg, dela ut presenterna jag köpt till pappa, Tanya och brorsan, och få berätta om min tid i Polen. Berätta gjorde jag.. den korta stund jag satt ensam med pappa i bilen på väg hem. Sedan när vi väl var hemma, blev det snabbt en annan stämning.

"Nu ska jag berätta en tråkig sak" sa pappa. Jag började känna mig illa till mods. "Farfar dog i fredags." Det tog en sekund för min hjärna att ta in informationen och börja bearbeta den. Det enda jag fick ur mig innan jag började stortjuta var "va? NEJ!" Sedan brast det.

Jag grät mot min pappas axel ett tag, sedan frågade han mig om jag ville följa med honom till Surahammar, till farfars lägenhet. Det ville jag. I lägenheten såg jag mina två kusiner, och deras mamma. Jag hade inte sett dem på evigheter, och att se dem nu i ett sådant sammanhang var inte speciellt kul. Jag mådde till och med illa av en av kusinernas närvaro där. Hon gillade inte ens farfar. Hälsade aldrig på honom. Ringde aldrig. Jag stannade i lägenheten ett tag, tog både farväl och ett par böcker.. Sedan gick jag ut och satte mig i bilen.

Jag önskar att jag pratat mer med farfar när han levde. Det känns som att jag missat chansen att verkligen få lära känna honom. Nu måste jag börja skriva på ett "minnestal" eller vad det heter. Jag måste göra det, eftersom jag tydligen är den enda i vår lilla släkt som både älskade farfar, och som kan formulera sig på ett någorlunda bra sätt. Jag ska försöka.

Jag kommer att sakna farfar så otroligt mycket. Men livet måste gå vidare.