Sat nam

Idag har jag tänkt väldigt mycket. Det gör man ju alltid, men just idag har det kommit fram många intressanta funderingar. Jag klarar väldigt mycket, troligen på grund av att jag faktiskt är supernaturlig, men idag blev det lite för mycket. En felaktig uppfattning jag haft så länge jag kan minnas är att jag kan rädda precis allt och alla. Jag vet att detta är fel. Jag har fått det bevisat för mig otaliga gånger. Men ändå, hoppet finns alltid där. Och varje gång mina räddningsaktioner misslyckas känns det som att det är jag som är misslyckad. Inte räddningsaktionen. Jag.

På väg till kattvakten kände jag hur den där klumpen i halsen bara växte, och hur mina ögon fylldes med tårar. (Jag måste påpeka att detta absolut inte var på grund av att jag var på väg att lämna bort min katt...) Jag försökte tänka på stunder då jag varit riktigt lycklig. Stunder då jag verkligen varit mig själv, istället för någon som lever för att uppfylla andras krav. Stunder jag varit sann. Jag tänkte på årets skolavslutning då jag vågade ställa mig framför lärare, föräldrar samt skolans alla högstadieklasser, och sjunga Jason Mraz's "I'm yours". Då tänkte jag inte på någonting annat än orden jag sjöng. "There's no need to complicate, our time is short". Så sant. Men ändå blir det ofta så att man gör allt för komplicerat, för svårt. Ungefär som jag gör med detta blogginlägg...

Jag gick alltså där och tänkte på allt detta, och kände mig så otroligt falsk i den stunden. Som en hycklare. Jag hade stått och "predikat" denna sanning om att ta tillvara på det goda i livet, men sedan själv inte levt upp till det. Kände ett obehagligt tryck över bröstet. Och så kom han. Min superhjälte, räddaren i nöden. En liten kille kom cyklandes, och hade musik spelandes högt från mobilen. Gissa vilken låt? Precis, "I'm yours". När jag uppfattade den där meningen, "look into your heart and you will find that the sky is yours" kände jag hur tårkanalerna öppnade upp och hur tårarna började rinna ut över kinderna. Men denna gång var det utav lycka. Jag förstod att det inte var mitt fel att det blivit som det blivit. Man kan inte klara allt på egen hand. Det viktigaste är att man är sann mot sig själv. Vad man än gör så måste det kännas bra i hjärtat. Det är så man skiljer på rätt och fel. Mitt problem(och många andras problem) är att jag ofta låter hjärnan bestämma utan att konsultera med hjärtat först. Det är då det blir fel.

Detta blev ett väldigt långt och virrigt inlägg, och du som orkat läsa alltihop är underbar! Sammanfattningsvis vill jag säga att vi måste lära oss att acceptera att det finns saker som vi inte kan förändra. Men det är inte hjärnan som ska övertygas. Det är hjärtat. Rubriken( "Sat nam") är skrivet på sanskrit, och betyder ungefär "Jag är sann". Det är ett mantra som är bra att upprepa några gånger inom sig så fort man känner tvivel. Sat nam.

Det här fina citatet hittade jag ute på nätet för några månader sedan. Kommer tyvärr inte ihåg vart det kommer ifrån, det är möjligt att det är från bibeln..

"Gud, giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden".

Nu blir detta inlägg ett snäpp virrigare. Jag kom på att det ibland fungerar tvärtom. Det kan bli fel om man enbart lyssnar på vad hjärtat har att säga, också.. Hjärnan är där av en anledning, så det är klart att även den ska få sin röst.. x) Jag tror det blir bäst om man kör 50/50. Det får bli mina slutord.