Sista sommardagen

Nästa gång jag vaknar är sommaren slut. Sorgligt? Nej. Jag gillar faktiskt hösten. Så länge den inte inkräktar på vinterns tid, så är det helt okej. My favorite holiday är faktiskt under hösten. Vilken det är? Halloween, så klart!

Mwahahahaha...

Horoskop

Jag är inte den som planerar sitt liv efter vad som står i horoskop, men ibland kan jag tycka att det är kul att läsa sådant. Trots att jag vet att det egentligen inte är någon spåkvinna som kan se mitt öde i stjärnorna som kommer med mitt horoskop, utan att det förmodligen kommer från någon dåligt betald gubbe, som suttit på ett trist kontor och försökt komma på någonting allmänt att säga(Vilken mening!). Någonting som passar alla.

Detta kommer från ditthoroskop.nu:

Kanske kan du nu bryta rutinen i arbetet.
Vardagen tråkar ut dig.

Läs min blogg, gubbjävel!

Längtan

Jag längtar. Jag längtar efter någonting som inte direkt brukar ses som någonting positivt. Det ses inte heller som det motsatta, utan hamnar någonstans i mitten. Likgiltigt. Tråkigt. Ointressant. Vad är det jag menar? Jo, jag längtar efter vardag. Nu har det varit så mycket nya upplevelser att jag börjar längta efter det tråkiga. Det trygga.

Farfars begravning gick bra. Jag lyckades få ihop ett bra tal, samt en fin dikt.. Jag letade väldigt länge efter den där perfekta dikten, men det visade sig att den inte fanns. Vad hade jag då för annat val än att skriva en själv? Det gick snabbt. Jag fick lite inspiration från Beatles "Blackbird". Aldrig hört den? Kolla på YouTube. Nu!

Skolan har väl varit okej. Jag försöker prata med så många som möjligt, har hittat några schyssta människor i min klass nu.. Men jag längtar efter vardag. Att kunna gå till skolan och veta nästan exakt hur det kommer att vara. Vem man kommer att vara med. Vad man kommer att göra. Jag har haft för mycket av det osäkra. Det räcker nu.

Idag var jag och fikade med Maria. Hon är en fantastisk vän, och vi har så mycket gemensamt. Det vi pratar om skulle varken jag eller hon kunna prata med någon annan om. Garanterat. Jag saknar henne väldigt mycket. Nu när hon inte längre kommer att vara en del av min vardag, känns det tungt. Men jag klarar mig. Vi kommer definitivt att hålla kontakten.

Jag vill ha vardag, nu tack! Hör du mig, universum, gud, världssjälen eller vad du nu heter??

Här kommer ett filmcitat, enjoy!

- Då ska jag tala om för dig din stackars förvirrade fläsklägg att kärlek är ett annat ord för lusta plus lusta plus en förbannad massa bedrägeri. Lögn, falskhet och allmänt lurendrejeri.
Det sjunde inseglet, 1957

Bra ordspråk!

Detta ordspråk hörde jag för ett par dagar sedan, och tyckte då att det borde komma med på bloggen. Tyvärr hade jag min tv-och internetfria period(Tele2 krånglade..) då, så jag kunde inget skriva. Men det kommer nu istället:

"Don't spread yourself too thin." Jag tror inte vi har någonting på svenska som motsvarar detta..

Det är så sant! Man kan inte vara på flera ställen samtidigt, men ändå är det många som försöker med just det(bl.a. jag själv). Jag har "många bollar i luften"(har aldrig gillat det uttrycket..). Det hade förmodligen fungerat bättre om jag valde EN eller TVÅ saker att fokusera på, och göra dem ordentligt, istället för att göra en massa halvbra ting.

Lägger man sin själ i jättemånga saker, har man inte mkt kvar själ kvar till sig själv xD

Så, till dig som läser: Don't spread yourself too thin!

Meningen med livet är...

..Snabbmat! Det skulle du inte kunna gissa, va?! Men nu är ju jag så otroligt snäll, så jag avslöjar alltså The big secret.

Okej, jag ljuger. Förlåt, bli inte arg. Nej, tyvärr vet jag inte vad som är hemligheten med livet, but I do know life keeps you busy x)

Skolan har börjat. Har haft mina fem första dagar som gymnasieelev. Vi började i fredags, så alltså tre dagar med klassen so far. Nu slutar jag med engelska uttryck. Hursomhelst, så har det legat på en ganska jämn nivå. Betyg: 3 av 5 Magdaapor. Har hittat fyra kompisar, men endast en av dem går i min klass. Jag måste erkänna att jag är ganska så besviken. Det känns som att det redan blivit "grupper", och klassammanhållningen är inte den bästa. Fast det hinner nog ändras. Hoppas jag.

Idag var det ganska kul iallafall. Vi var på Djäkneberget i en timme, sen fick vi gå hem. När jag hörde att vi skulle köra en "teaterlek" blev jag överlycklig(teaterapa som jag är..), men det blev inte så mkt "skådespel". Det var kul iallafall, och jag åkte aldrig ut(fast vårt lag förlorade).

Det går sådär med minnestalet. Eller ja, det går inte alls. Jag har en del idéer, men det är inget som håller längre än i ungefär tre minuter. Med tanke på att det är just mitt tal som styr begravningen, så måste det vara bra. Och vara längre än tre minuter. Jag behöver typ en dikt. Tacksam för förslag, om någon har något. Förresten, så är begravningen nu på torsdag...

xoxo Gossip Girl

(Vi syns! ;) / Er nattliga väktare, Bionicmaggie)

Välkommen till Sverige...

Nu är jag i Sverige. Kom hit igår kväll. Idag var det dags att åka till pappa, och det var något jag faktiskt sett fram emot, efter att ha spenderat en hel månad med min smått galna mamma. Jag var så förväntansfull. Jag ville visa upp min nya hårfärg, dela ut presenterna jag köpt till pappa, Tanya och brorsan, och få berätta om min tid i Polen. Berätta gjorde jag.. den korta stund jag satt ensam med pappa i bilen på väg hem. Sedan när vi väl var hemma, blev det snabbt en annan stämning.

"Nu ska jag berätta en tråkig sak" sa pappa. Jag började känna mig illa till mods. "Farfar dog i fredags." Det tog en sekund för min hjärna att ta in informationen och börja bearbeta den. Det enda jag fick ur mig innan jag började stortjuta var "va? NEJ!" Sedan brast det.

Jag grät mot min pappas axel ett tag, sedan frågade han mig om jag ville följa med honom till Surahammar, till farfars lägenhet. Det ville jag. I lägenheten såg jag mina två kusiner, och deras mamma. Jag hade inte sett dem på evigheter, och att se dem nu i ett sådant sammanhang var inte speciellt kul. Jag mådde till och med illa av en av kusinernas närvaro där. Hon gillade inte ens farfar. Hälsade aldrig på honom. Ringde aldrig. Jag stannade i lägenheten ett tag, tog både farväl och ett par böcker.. Sedan gick jag ut och satte mig i bilen.

Jag önskar att jag pratat mer med farfar när han levde. Det känns som att jag missat chansen att verkligen få lära känna honom. Nu måste jag börja skriva på ett "minnestal" eller vad det heter. Jag måste göra det, eftersom jag tydligen är den enda i vår lilla släkt som både älskade farfar, och som kan formulera sig på ett någorlunda bra sätt. Jag ska försöka.

Jag kommer att sakna farfar så otroligt mycket. Men livet måste gå vidare.

Polen

Polen ar ett valdigt religiost land. Det kommer antagligen inte som en chock, men iallafall.. I Sverige far man tillhoera vilken religion man vill. Visst, diskriminering forekommer, men inte alls i lika stor utstrackning som har i Polen. Har regerar paven, och ar man annat an katolik ses man som "speciell"(pa ett inte alls positivt satt..). Att vara ateist ar en dodssynd.

Katolska kyrkan har en egen radiokanal. Radio Mariya heter den. 24/7 diskussioner om Jesus Kristus, och om hur onda de "icke troende" ar. Ibland lyssnar jag lite pa natterna, och forundras over hur trangsynta dessa manniskor ar.

Som om det inte racker med radiokanalen, sa finns aven en katolsk tv-kanal! Jag undrar hur lang tid det skulle ta for svenskarna att gora uppror om vi ersatte femman med en kanal som bara visar program om Jesus och Guds storhet.

Har ar abort strangt forbjudet, for att allt paven sager ar lag. Jag far ont i magen nar jag ser alla dessa unga mammor som knappt har rad att ta hand om sig sjalv, och som nu aven maste ta hand om fem, sma ungar bara for att paven vill det. Klart att abort helst ska unvikas, men ibland behovs det. Alla har inte rad med preventivmedel, och dessa medel skyddar inte heller alltid. Sedan finns det ju en massa andra omstandigheter, sa som valdtakt, som gor abort till en nodvandighet. Tillhor man de allra fattigaste far man helt "enkelt" avvanja sig fran sex, och se till att inte bli valdtagen. Piece of cake.

Nu har jag ocksa hort nagot som jag verkligen hoppas inte ar sant: En stor del av den Polska regeringen vill forbjuda alla preventivmedel. Som tur ar finns det "roda" som protesterar.

Det finns mer, people. Det finns mer att skriva, men inte mer tid, tyvarr. En annan gang.

Det regnar forresten...

Polen bestar inte av bara daliga saker, det bara kanns sa nar man har hemlangtan...

Lagtryck. Huvudvark. Men jag har det bra anda.

Helt otroligt!

Det finns sa mkt jag vill skriva, men kan inte gora det just nu. Det far racka med detta:

Det har inlagget hade lika garna kunnat vara mitt. Jag ar precis som han:

http://www.1000apor.se/blog/det-loeser-sig#comments

Forresten: Det ar asvarmt har nu. Varmen kom bara nan dag efter forra inlagget...

Sommar i Lodz, Polen

Okej, har kommer antligen(!!) ett nytt inlagg, till alla er som vantat sa lange... Jag har hort att vadret i Sverige ar jattefint med varme och sol. Jag ar skitsur! Varfor ska det bli fint vader sa fort jag sticker darifran!?! Och har ar det apfult, na, bajsfult ar det( apor ar fina). Regn, regn, regn. Jag ar trott idag, darfor funkar inte huvudet riktigt som det ska. Orkar inte formulera mig finare an sa har.

Nagra saker som fatt mig att skratta under tiden har i den fula staden Lodz:

* Det finns ett Drive-in apotek.. Det kanske inte ar sarskilt kul, men jag skrattade anda.
* Kollade pa polska mtv, och da kom programmet ''pimp my room''(Det finns val inte i Sverige?). Gissa var de letade mobler nagonstanns? Pa IKEA! Gud, vad jag skrattade. Fast egentligen ar det val ratt smart att handla dar(billigt, och sa..) men det ar val inte direkt det glamorosaste alternativet..

Det fanns sa mkt jag ville skriva, men nu nar jag val sitter har sa ar allt borta. Lovely. Justja, jag ville skriva om mansklig misar. Men det far bli en annan gang. For den som vill lasa. Usch, det blir sa jobbigt att skriva nar det saknas tre bokstaver pa tangentbordet...

Kramkram

A cry for help

I natt hörde jag ett rop på hjälp. Självklart bytte jag genast om till min snygga superhjälte-dräkt och stack iväg för att leta reda på den som ropat på mig. Jag sökte - och jag fann. Den personliga integriteten var djup knipa. Det visade sig att den blivit hotad och misshandlad åtskilliga gånger av ett gäng som kallade sig Försvarets Radio Anstalt. Jag blev förskräckt när jag hörde att detta pågått under en lång period, och jag frågade varför inget tidigare har gjorts för att förhindra detta. Den personliga integriteten svarade, med en mycket sorgsen röst, att man i riksdagen nu röstat fram en lag som tillåter detta våldförande. Min uppgift är att rädda alla som behöver- och vill ha hjälp. Den personliga integriteten kallade på mig, därför kan jag inte ignorera faktumet att den ständigt blir våldtagen av samma gäng. Misshandel och våldtäkt är enligt svensk lag förbjudet, varför gäller då inte detta min vän? Jag ska göra så gott jag kan. Jag ska använda alla mina superkrafter till att försöka vända på denna hemska situation, men det blir svårt att klara det ensam. Are you with me?

// Bionic Maggie


Ps. Taxin till Arlanda kommer om några timmar. Sen blir det flyg till Polen. Där ska jag vara i fyra veckor, och nästa blogginlägg kanske kommer om ungefär två veckor... Så om jag inte får extrem lust att skriva innan jag åker, så blir alltså detta mitt sista inlägg på ett ganska långt tag. Ha det bra! Ds.

Jag fixar det.. imorgon, ok?

Här sitter jag, med kaffekoppen i ena handen, och skriver. Jag vaknade vid elva, men gick inte upp förrän en halvtimme senare. Alltså är det dags för min frukost nu. Känner man sig rastlös, i behov av lite spänning, så fungerar det jättebra att bryta en frukostvana. Som jag gör nu. Jag brukar inte köra nudelsoppa och kaffe annars, men nu blir det definitivt mycket intressantare. Det är ovissheten som är spännande. Att spy eller att inte spy, det är frågan. Nej, men jag kommer inte spy. Jag tror inte det iallafall, men man vet ju aldrig. Man säger att Gud vet allt, men håller han även reda på sådana saker? Det är en bra fråga att ställa när någon av de där dörrknackande missionärerna kommer på besök.. "Jehovas vittnen? Stig in.. Jag har några frågor angående Gud och frukost." Nej, men allvarligt. Change of subject.

Jag är en sån som alltid ska skjuta upp saker som måste göras. Vad det än är så tänker jag "Det finns ju alltid en morgondag". Men det är ju fel.. Imorgon finns inte alltid. Nu handlar det här inte om död, utan att varje sak har sin dag. Väntar man för länge, kanske man missar sin chans. Jag åker ju till Polen imorgon, väääldigt tidigt. Jag ska vara klar att åka redan kl. 3.20. Det bästa är nog att inte gå och lägga sig överhuvudtaget. Jag skulle iallafall inte kunna somna.. Hursomhelst, så vill jag kunna komma hem till ett välstädat rum. Jag får ångest av att kolla på mitt rum som det är nu. Jag kan inte ens sova där länge. Så skitigt är det. Jag skulle alltså städa någon gång innan jag reser, var det sagt. "Jag hinner.." "Jag gör det imorgon" "Det är ju jättelång tid kvar.." Nu handlar det om timmar. Jag åker om mindre än ett dygn, och rummet är fortfarande lika äckligt. I detta fall finns det inget imorgon. Ska jag städa måste jag göra det nu. Men nu är nudelsoppan klar, så jag går och äter istället.

Nu tror jag det blir rätt

Förra inlägget blev nästan som en hel uppsats, trodde inte det skulle bli så långt... Anyways, så har jag hållt på och ändrat lite inställningar nu och tror att det blir rätt med tid och sådant. Såg också att det var inställt på att endast blogger-användare får kommentera, men nu är även andra kommenterare välkomna att skriva! Vore skönt att veta om någon läser det jag skriver. Puss på er!

Sat nam

Idag har jag tänkt väldigt mycket. Det gör man ju alltid, men just idag har det kommit fram många intressanta funderingar. Jag klarar väldigt mycket, troligen på grund av att jag faktiskt är supernaturlig, men idag blev det lite för mycket. En felaktig uppfattning jag haft så länge jag kan minnas är att jag kan rädda precis allt och alla. Jag vet att detta är fel. Jag har fått det bevisat för mig otaliga gånger. Men ändå, hoppet finns alltid där. Och varje gång mina räddningsaktioner misslyckas känns det som att det är jag som är misslyckad. Inte räddningsaktionen. Jag.

På väg till kattvakten kände jag hur den där klumpen i halsen bara växte, och hur mina ögon fylldes med tårar. (Jag måste påpeka att detta absolut inte var på grund av att jag var på väg att lämna bort min katt...) Jag försökte tänka på stunder då jag varit riktigt lycklig. Stunder då jag verkligen varit mig själv, istället för någon som lever för att uppfylla andras krav. Stunder jag varit sann. Jag tänkte på årets skolavslutning då jag vågade ställa mig framför lärare, föräldrar samt skolans alla högstadieklasser, och sjunga Jason Mraz's "I'm yours". Då tänkte jag inte på någonting annat än orden jag sjöng. "There's no need to complicate, our time is short". Så sant. Men ändå blir det ofta så att man gör allt för komplicerat, för svårt. Ungefär som jag gör med detta blogginlägg...

Jag gick alltså där och tänkte på allt detta, och kände mig så otroligt falsk i den stunden. Som en hycklare. Jag hade stått och "predikat" denna sanning om att ta tillvara på det goda i livet, men sedan själv inte levt upp till det. Kände ett obehagligt tryck över bröstet. Och så kom han. Min superhjälte, räddaren i nöden. En liten kille kom cyklandes, och hade musik spelandes högt från mobilen. Gissa vilken låt? Precis, "I'm yours". När jag uppfattade den där meningen, "look into your heart and you will find that the sky is yours" kände jag hur tårkanalerna öppnade upp och hur tårarna började rinna ut över kinderna. Men denna gång var det utav lycka. Jag förstod att det inte var mitt fel att det blivit som det blivit. Man kan inte klara allt på egen hand. Det viktigaste är att man är sann mot sig själv. Vad man än gör så måste det kännas bra i hjärtat. Det är så man skiljer på rätt och fel. Mitt problem(och många andras problem) är att jag ofta låter hjärnan bestämma utan att konsultera med hjärtat först. Det är då det blir fel.

Detta blev ett väldigt långt och virrigt inlägg, och du som orkat läsa alltihop är underbar! Sammanfattningsvis vill jag säga att vi måste lära oss att acceptera att det finns saker som vi inte kan förändra. Men det är inte hjärnan som ska övertygas. Det är hjärtat. Rubriken( "Sat nam") är skrivet på sanskrit, och betyder ungefär "Jag är sann". Det är ett mantra som är bra att upprepa några gånger inom sig så fort man känner tvivel. Sat nam.

Det här fina citatet hittade jag ute på nätet för några månader sedan. Kommer tyvärr inte ihåg vart det kommer ifrån, det är möjligt att det är från bibeln..

"Gud, giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden".

Nu blir detta inlägg ett snäpp virrigare. Jag kom på att det ibland fungerar tvärtom. Det kan bli fel om man enbart lyssnar på vad hjärtat har att säga, också.. Hjärnan är där av en anledning, så det är klart att även den ska få sin röst.. x) Jag tror det blir bäst om man kör 50/50. Det får bli mina slutord.

Numero tres

Tredje inlägget på en dag! Am a 1337 or what!?! Om jag bara hade läsare...

Nej, jag är inte en sån som skriver om varje liten skitsak man gjort, som t.ex."För 10 minuter sen var jag på toa. Jag kunde svurit på att jag var nödig, men sen när jag satte mig visade det sig att det inte alls var så!!" Nej, jag skriver om viktiga saker, som detta:

Jag frös väldigt mycket, så jag bestämde mig för att ta en dusch. Jag hade så varmt vatten man kan ha, men fortsatte ändå att frysa. Trodde att det var något fel med varmvattnet, men sen såg jag att jag blivit alldeles röd och att spegeln blivigt immig. Insåg att det är mig det är fel på, inte varmvattnet. Jag behöver sömn. Eller en doktor.

Godnatt!

Numero dos

Jag känner mig rätt nedstämd för stunden. Förstår inte varför. Jag har haft en rätt mysig dag. Fikade med min f.d. lärare. Fick en bok från henne. Jag åker till Polen på tisdag, kanske det som ligger och gnager.. Det är inte så att jag är orolig, iallafall inte medvetet. Jag åker ju dit varje sommar, 'so it's no big deal'.. eller?

Har funderat en hel del, filosoferat , bland annat på meningen med livet. Och meningen med denna blogg. Vissa frågor återkommer ständigt i mitt lilla huvud. Vem kommer att läsa denna blogg? Kommer nån att läsa den? Varför skulle nån vilja läsa den? Och hur smart är det egentligen att skaffa en blogg bara några dagar innan man reser iväg till ett ställe utan tillgång till dator?

BTW, klockan är 19.17 nu. Fattar inte varför det står fel tid..

//Maggie

Blogginlägg numero uno

Här är alltså det allra första blogginlägget. Magiskt. Så, vem är jag? Jag är en en vanlig hormonstinn 16-åring, som vid passande tillfällen omvandlas till den brottsbekämpande superkvinnan vid namn Bionic Maggie. Varför har jag bestämt mig för att skriva om mina äventyr i en blogg? Det har jag faktiskt inget bra svar på. Jag vill ha en blogg, bara att acceptera faktum.